Redigerer Suttung (avsnitt)

== Odin stjeler mjøden tilbake til æsene ==
Men æsene, som hadde skapt Kvase, mente nok at de hadde rett til mjøden. Snorre forteller en merkelig historie om hvordan [[Odin]] fikk tak i den. Under navnet Bolverk (Illverk) greide han til slutt å komme seg til Nitberg der han forførte Gunnlod og sov hos henne i tre netter. Han fikk da lov til å ta tre slurker av mjøden. I den første slurken tømte han det ene karet, i den neste det andre og i den siste det tredje. Han flyktet i ørneham med all mjøden i seg, men ble forfulgt av Suttung som også hadde iført seg ørneham.

::«Då æsene såg Odin kom flygande, sette dei ut i tunet kjeralda sine; og då Odin kom innom Åsgard, spydde han mjøden opp i desse kjeralda.»

Suttung var da så nær innpå at Odin trodde han skulle bli fanget, og sendte resten av mjøden ut bakveien:

:: «Men den tok æsene ikkje vare på, den kunne kven som ville, ta til seg. Den kallar vi "luten åt klatreskaldane.» (Klatreskald = rimsmed, dvs. en som fusker i faget. Det norrøne ordet betyr noe i retning av en 'toskeskald'.)

::Men Suttungsmjøden gav Odin til  æsene og dei folk som kan dikte. Difor kallar vi skaldskapen for  «Odins fengd» eller «funn» eller «drykk», «gåva» eller «drykken åt æsene».» (Sitatene er hentet fra avsnittet «Opphavet til skaldskapen» i ''Den yngre Edda'' av Snorre Sturlason, oversatt av Erik Eggen, utg. 1967, s. 98-102.)

Suttungs mjød er altså [[skaldskap]]ens, [[inspirasjon]]ens, [[poesi]]ens og [[visdom]]mens [[mjød]].

<!--

Suttung, nord. myt., en jätte, var son till Gil-1
i n g (se d. o.) och hade i bot för sin faders dråp
af dvärgarna F j a l a r och Galär (se F j a l a r)
erhållit det dyrbara skaldemjödet. Detta gömde han på
ett ställe, som heter Nitberg (isl. Hnitbjprg), och
satte sin dotter Gunnlod att vakta det. Huru-ledes
Oden ändock genom list kom i besittning af den
ädla drycken se Gunnlod. Jfr Schuck, "Studier i
nord. litt.- och religionshist." I. Th. W.»

Gunlöd l. Gunlad. Se Gunnlod.

Gunnlod (isl. Gunnloð), nord. myt., dotter af
jätten Suttung. Hon var satt af sin fader
att vakta skaldemjödet, som förvarades i tre
kärl, Odrörer, Bodn och Son. Oden beslöt att
sätta sig i besittning af den ädla drycken. Han
begaf sig då till ett fält, där jätten Bauges
nio trälar gingo och slogo gräs. Genom Odens
list råkade trälarna i inbördes slagsmål och
dödade hvarandra. Därefter gick han till Bauge,
som klagade öfver, att han ej visste, hvarifrån
han skulle få arbetare i de dödades ställe. Oden,
som för tillfället kallade sig Bolverk ("den
som uträttar svåra arbeten"), erbjöd sig att
utföra de nio männens arbete, om Bauge ville
skaffa honom en dryck af Suttungs mjöd; Bauge var
nämligen broder till Suttung. Bauge lofvade att
försöka, och när Bolverk fullgjort sitt arbete,
följdes de åt till Suttung, men denne ville ej
lämna en enda droppe af drycken. De försökte då
att med list komma åt den. Bauge genomborrade med
nafvaren Rate det berg, i hvilket G. bodde, och
Oden förvandlade sig till en orm samt kröp genast
in genom borrhålet till G. Oden vann hennes
kärlek och hvilade hos henne tre nätter. Hon
lät honom då dricka af mjödet tre gånger;
i första drycken drack han ut hela Odrörer,
i den andra Bodn och i den tredje Son. Därefter
förvandlade Oden sig i örnskepnad och flög hem
till Asgård. Suttung märkte det och påtog sig
äfven örnhamn samt satte efter honom. Asarna sågo
förföljandet och satte ut ett kar på gården,
i hvilket Oden utsprutade skaldemjödet, som
tillvaratogs af asarna. En ringa del af drycken
lämnade Oden från sig på annat sätt, och då
denna föll på marken, kunde hvem som ville taga
däraf. Myten påstår, att denna del tillfallit
odugliga skalder. – Namnet G. betyder den till
strid inbjudande. Myten om G. och skaldemjödet
synes vara något utsmyckad genom senare skalders
uppfinningar. G. är poetiskt behandlad af
bl. a. Stagnelius (i "Gunlög"). Jfr Schück,
"Stud. i nord. litt. och religionshist." I,
s. 90 ff. Th. W.*

Gilling, Nord. mytol., en jätte, som jämte sin
hustru blef inbjuden till dvärgarna Fjalar och
Galar. Dvärgarna frågade honom, om han ville ro ut
och fiska med dem, och då de nu rodde långs landet,
kom båten på ett skär, så att den kantrade. G. kunde
icke simma och drunknade, men dvärgarna vände båten
rätt igen och rodde i land. De berättade olyckan för
G:s hustru, som började gråta högt. Då hon på Fjalars
uppmaning gick för att se utåt sjön, der hennes man
omkommit, steg Galar upp öfver dörren och släppte en
qvarnsten i hufvudet på henne. När jätten Suttung,
G:s son, sporde detta, for han till dvärgarna,
grep dem och satte dem på ett flodskär. De bådo
Suttung skona deras lif och erbjödo honom den dyrbara
skaldemjöden i försoning för faderns dråp. Suttung
emottog anbudet. I följd deraf kallas i fornnordisk
poesi skaldemjöden för "Gillings försoningsbot".
Th. W.

Skjaldemjøden. I nord. Skjaldekunst
omtales Digtekunsten ell. det enkelte Digt ofte
under Billedet af en Mjød, der var skænket af
Odin som Aandens og Trylleordets Gud, og
som Skjalden atter udskænker for sine
Tilhørere. Den kaldes ogsaa »Dværgenes Drik«
ell. »Suttung’s Mjød«. Myten fortæller, at den
ejedes af en Jætte Suttung, der holdt den skjult
inde i Bjerget Hnitbjorg, hvor hans Datter
Gunlad vogtede den. Odin banede sig Vej ind
i Fjeldet, optraadte som hendes Bejler, vandt
hendes Elskov, fik Mjødkarrene at tømme og
fløj i Ørneham bort med sit Bytte, forfulgt af
Suttung, ogsaa i Ørneham; da han kom til
As-gaard, spyede han atter Mjøden ud i Kar, og
den var nu Guders (og Menneskers) Ejendom.
Navnet Hnitbjorg (»Sammenstødsbjerg«) viser,
at Gemmestedet har været tænkt som et Bjerg,
der aabnede og lukkede sig, og hvor Odin fløj
ind i Fugleskikkelse med Fare for sit Liv —
ligesom i adskillige Eventyr. I de senere, os
foreliggende Fortællinger borer han Hul med
Boret Bate og kryber ind i Slangeham ell. naar
ind ved Overtalelser. Endvidere har man
tildigtet S. en Forhistorie; den er opstaaet af den
vise Dværg Kvaser’s Blod, og Suttung har taget
den fra Bjergene Fjalar og Galar. (A.O.). G.K-n.

Suttung, Surts son, Gunnlöds fader. Hämtar före 
världsbranden Valandssvärdet hos dess väktare i Järnskogen. Binamn: 
Fjalar, Mjödvitner. 52, 87, 169, 242-245.

Bolværk (ɔ: den, der virker ondt), det Navn,
hvorunder Odin drager til Jætten Suttung og
raner Skjaldemjøden. A. O.

Fjalar, nord. myt., namn på skilda mytiska väsen
i olika eddasånger: 1. jätte i Havamal, 2. jätte
i Harbardsljod, 3. dvärg i Voluspa och i Snorres
Edda, 4. tupp (en fagerröd hane i Jotunheim) i
Voluspa. Namnet betyder "gömmaren". B-e.

Fjalar och Galär, nord. myt., två dvärgar, som dräpte
den vise Kväser (Kvdsir) och tömde hans blod i kärlen
Odrörer, Son och Bodn. Därefter blandade

de honung i blodet, hvaraf uppkom en så härlig
mjöd, att hvar och en, som dricker däraf,
blir skald och kunskapsrik. Dvärgarna bragte
sedan jätten Gilling och hans maka om lifvet,
men måste till följd däraf utlämna skaldemjoden
i förlikningsbot åt Gillings son Suttung (se
d. o.). Jfr Schttck, "Stud. i nord. litteratur-
och religionshist." I, s. 51 ff. (1904).
Th.W.»

Fjalar, "Gautiods kung", hufvudpersonen i
J. L. Runebergs (se denne) episka dikt "Kung
Fjalar". Jfr Runebergs egen uppsats "några ord om
poemet Kung Fjalar" etc. (i "Samlade skrifter"),
T. Hasselqvist, "’Ossian’ i den svenska dikten och
litteraturen" (1895), samt W. Söderhjelm, "Källorna
till Kung Fjalar" (i "Förhandlingar och uppsatser",
20, utg. af Svenska litt.-sällsk. i Finland, 1906).
R-nB.

-->